Keramikrapport

Utvärdering av keramiskt material från Finntorp,Ovanåker, Grannäs 2:2, Alfta sn, Hälsingland.

Fynd från 2004 års provundersökning

Magnus Elfwendahl

Januari 2005

Inledning

Hushållskärl i keramik från ett antal norrländska centralorter har tidigare använts för att för att påvisa hur regionen under medeltiden integreras i en vidare västeuropeisk kulturell kontext (Elfwendahl & Grundberg 2000). Det är dock angeläget att fortsätta arbetet med att kartlägga vilka kärl som efterfrågades och deras uppträdande i olika sociala miljöer utanför centralorterna. Vidare hur upplysningarna om kärlen förhåller sig till en större samhällelig utveckling i regionen.

Undertecknad har undersökt material som tillvaratagits vid en provundersökning i anslutning till Finntorp Ovanåker inom fastigheten Grannäs 2:2, Bollnäs socken. Hälsingland. Uppdraget omfattade en identifiering av de keramiska gods- och kärltyper, vidare att göra en bedömning av materialets datering.

 Material och metod

Materialet omfattar fjorton keramiska skärvor med en samlad vikt omkring 73 gram. Skärvorna har granskats okulärt. Samtliga mynnings- och bottenformer har ritats i profil. Insamlad data redovisas i en tabell vilken medföljer, liksom ritningarna, denna redogörelse. Kärltyp och kärldel anges när dessa kan identifieras. Skärvor som inte anknyter till någon bestämd kärldel har betecknats som fragment.

Resultat

Det keramiska materialet hos skärvorna beskrivs som lergods och fajans. Lergodset kan närmare preciseras som yngre rödgods och fajansen som svenskt. Skärvorna representerar olika kärldelar vilka beskrivs som mynnings-, buk- och bottenparti. En betydande andel av skärvorna (38%) utgör väldigt små fragment, eller är i ett skick som inte möjliggör en närmare anknytning till en viss kärldel.

Samtliga skärvor tillhör hushållskärl som varit i bruk vid Finntorp. När kärlen gått sönder har delarna antagligen sammanförts med annat hushållsavfall. Några närmare uppgifter om fyndomständigheterna har inte varit tillgängliga.

Fig. Fördelning skärvor keramiktyp/kärldel

Lergodskärlen

De kärl i lergods vilka påträffades vid Finntorpet brukar arkeologer beteckna som yngre rödgods. Detta keramiska gods beskrivs ofta som ett rödorange mellanmagrat lergods som överdragits, helt eller delvis, med en blyglasyr. Hos de nu granskade kärldelarna förekommer blyglasyr i tre fall, men det är troligt att blyglasyren ramlat av hos flera skärvor. I några fall saknar skärvan kvarvarande ytskikt.

Ett par mynningsskärvor (fnr 12) med passning har en förvriden, blåsig, och svullen, ytstruktur som är karakteristiskt för lergodskärl vilka utsätts för mycket hög värme. Det kan röra sig om en husbrand. 

Två skärvor (fnr 9) avviker från de övriga genom en mörkare rödorange godsfärg och såväl in- som utvändig glasyr.

Hos lergodsskärvorna förekommer delar som anknyter till bordskärl samt ett förvaringskärl. Bland bordskärlen uppträder skål samt låg skål/fat. En ringlad dekor i vitlera hos en bukskärva hör till ett bordskärl. Förvaringskärlet har antagligen varit en kruka.

Fig 2 Lergods, kärltyper enligt mynnings- och bottenpartier.

De inhemska verkstäderna

Krukmakeri i Sverige framtonar i de skriftliga källorna som sysselsättning knuten till städerna, men med inledningsvis en begränsad geografisk spridning. Under 1500-talets senare hälft börjar allt fler krukmakare uppträda utanför Stockholm och under 1600-talet omtalas krukmakare i ännu fler städer. Under 1700-talets senare hälft sker en kraftig ökning av verkstädernas antal och då når också hantverket sin största geografiska utbredning. Det är vid den tidpunkten ett utpräglat stadshantverk även om undantag förekommer (Elfwendahl 1996, 1999). 

Ett rödbrännande lergodskärl med blyglasyr är de lokala krukmakeriverkstädernas signum från 1500-talet och sedan under flera århundraden. Fram till 1600-talets mitt förefaller de mellansvenska krukmakarnas produkter dominerats av stek- och kokkärl försedda med rörskaft och tre ben. Runt 1600-talet uppträder flera nya kärlformer. Under 1600-talet börjar dekorerade bordskärl i keramik att efterfrågas av allt fler hushåll i de mellansvenska städerna. Successivt börjar även andra kärltyper än tidigare uppträda i lergods. Parallellt med en ökad differentiering hos de keramiska kärlen tycks efterfrågan på de tidigare matlagningskärlen att avta under 1700-talets första hälft   (Elfwendahl 1999, 2000a och 2000b). 

Från Hälsingland finns uppgifter om att krukmakarverkstäder förekommer vid mitten av 1600-talet (Söderlund 1949). Vid denna tidpunkt finns hantverket representerat i Hudiksvall. Efter 1700 finns också krukmakeriverksamhet i Söderhamn. Under 1700-talet framträder även yrkesverksamma krukmakare på Hälsinglands landsbygd (Lundell 1986). Det är rimligt att se denna utveckling en som följd av en ökad efterfrågan på keramiska kärl på landsbygden vid denna tidpunkt. Närmare uppgifter om specifika drag hos de enskilda verkstädernas produkter finns ännu inte tillgängliga.

Fajanskärlet

Det förekommer i materialet ett litet fragment från ett kärl där ett ljusgult lergods överdragits med en vit tennglasyr. Endast fragmentets ena sida har kvarvarande glasyr. Dess plana yta gör det troligt att det rör sig om ett bukparti.

Sannolikt rör det sig om en svensk fajansprodukt.

Fajanstillverkning i Sverige

På 1720-talet får Sverige sin första fajansfabrik, Rörstrand i Stockholm. Med Mariebergs grundande på 1750-talet fanns två stora tillverkare av hushållskärl i fajans, vilka kort därefter får sällskap av flera små tillverkare. Den svenska fajansperioden infaller ca 1730-1780 och produkterna kan vara helt vita eller försedda med dekor. Kärltyperna var många. Särskilt vanliga efter 1700-talets mitt blev tallrikar, vilka vanligen försågs med en målad blå dekor. Fajansprodukterna hade en stor geografisk spridning. I Stockholm såldes kärlen dels direkt vid de stora fabrikerna, dels genom särskilda fabriksbodar. Vidare fanns det ett stort antal återförsäljare i olika städer runt om i landet (Dahlbäck-Lutteman 1980).

Konklusion

Granskningen har lämnat upplysningarna om skärvorna som insamlades vid Finntorp i samband med provgrävningen 2004. Det rör sig dels om lergodskärl av en typ som är karakteristiskt för de mellansvenska krukmakeriernas produktion under 16- och 1700-talen, dels ett fajanskärl som kan sättas i samband med en inhemsk tillverkning, ca 1730-1780. Bland lergodskärlen förekommer bordskärl samt ett förvaringskärl. Fajanskärlet kan inte närmare identifieras.

Vi har nu upplysningar om några kärl som har använts i ett hushåll i skogsbygden i södra Hälsingland, men de har antagligen inte varit de enda. Kärl av metall, trä och glas har säkerligen också varit i bruk och betydelsefulla. Men människorna vid Finntorp har haft ekonomiska resurser och intresse av att förvärva några av de kärl som fanns städernas hushåll.

Bebyggelsenamnet Finntorp kan möjligen sättas i samband med en tidigare finsk kolonisation i de mellansvenska skogarna från sent 1500-tal. Den finska invandringen till södra Hälsingland utgick från Gästrikland (se bl.a. Tarkiainen 1990). Stegvis spred sig finnbebyggelsen till skogsområdena väster om Ljusnans dalgång. På 1610-talet etablerades finnbebyggelse vid Hälsinglands gräns mot Dalarna. En öppen fråga är om de nu påträffade kärlen ansluter till bebyggelse som kan sättas i samband med 1600-talets finnkolonisationen.

De finska bosättningarna i Hälsingland har tidigare vanligen beskrivits vara ytterst enkla hushåll med en primitiv mathushållning. I de finska svedjeböndernas vardag uppges människorna dela på allt i sin enkla boning. Tillvaron beskrivs som länge präglad av en regellös och improviserad livsform, men successivt upptagit drag från den omgivande bondebefolkningen. De keramiska kärlen visar att hushållet vid Finntorp kan redan under 1700 ha påbörjat denna integreringsprocess.   

Hittills har det keramiska material som tillvaratagits vid arkeologiska undersökningar i sentida lämningar i Hälsingland studerats väldigt lite. Det blir först när det finns upplysningar tillgängliga från fler lokaler som vi säkert kan avgöra om iakttagelserna från Finntorp representerar generella drag i regionens användning av keramiska kärl och påvisa hur Hälsingeskogens människor integreras i en vidare kulturell kontext. Fortsatta undersökningar i de mellansvenska skogsbygderna är mycket angelägna.

Magnus Elfwendahl

Uppsala 2005-01-15   

Referenser

Elfwendahl, M. 1996 Postmedieval Pottery in Sweden. Some notes on local earthenwares Lund Archaeological Review 1, 1995. Institute of Archaeology. s 21-34, Lund

Elfwendahl M 1999 Från skärva till kärl. Ett bidrag till vardagslivets historia i Uppsala. Lund studies in mediaval archaeology 22. Lund

Elfwendahl M 2000a Skärvor  och kärl. I På vägen in till staden – arkeologisk undersökning 1999. Carlsson R, Qviström L, Syse B, Wallebom U. Upplandsmuseets skriftserie 2. s 96-117. Uppsala.

Elfwendahl, M. 2000b Skärvor och kärl i kvarteret Disa. I I skuggan av domkyrkan. Anund J Carlsson R. Elfwendahl. M. Pettersson K.  UV Bergslagen rapport 2000:5. s 203-218. Stockholm.

Elfwendahl M & Grundberg L 2000 Keramik & politik. En pilotstudie om materiell kultur ur ett norrländskt perspektiv. Meta nr 3 2000. s 2-29. Lund

Dahlbäck-Lutteman H 1980 Svenskt porslin. Fajans, porslin och flintgods 1700 – 1900. ICA bokförlag

Lundell J 1986 Några kruk- och kakelugnsmakare i Hälsingland, främst i Hudiksvall, Näsviken och Delsbo. Meddelanden från Hälsinglands museum

Söderlund E 1949 Hantverkarna II. Stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden. Stockholm

Tarkiainen K 1990 Finnarnas historia i Sverige 1.SHS/Helsinki/1990

FYNDLISTA

Fnr =  Fyndnummer

ID = ID-beteckning (ruta?)

Ker = Kermiktyp, här lergods och fajans.

Undertyp = Keramisk undertyp

Kärltyp =  När kärltypen kan avgöras (Enligt Elfwendahl 1999 s 60ff).

Del = Kärldel. Mynnings- och bottenparti kan även omfatta del av buk. Buk = endast bukpartier.

Frag = Antal fragment som härrör från samma kärl inom samma påse. Kan förekomma passning.

Dia = Diameter. Anges i cm. 

Övrigt = Kompletterande uppgifter om t.ex. dekor, ytbehandling osv.

Vikt = Endast totalvikt för påsen

Åter